Perfektionist och nya samarbeten

Tänk om jag bara kunde sänka kraven något, nöja mig med det som är bra, good is enough liksom. Men nej. Ni som känner mig, vet vilken otrolig perfektionist och nörd jag är. När jag blev mamma skulle jag vara bäst på mammarollen, utifrån vad jag hade för egna värderingar. Att vara den bästa mamman innebar för mig att försaka mig själv och sätta barnen i första rummet. I varje stund. Jag ville vara hemma så länge ekonomin tillät (i drygt 3,5 år) och sprang runt på alla möjliga aktiviteter så att barnen minsann skulle få både mental och social stimulans.  Ut i skogen (för det är ju bra att pilla med kottar och stenar, som när jag var liten), packa in barnen i bilen för att åka på sångstund, till öppna förskolan 4 dagar i veckan, ha lunch hos mig för andra mammor och deras barn och försätta i min lekledarroll (inte bara för mina två småbarn utan även för alla andras barn), träna finmotorik med diverse pussel och pärlövningar, träna grovmotoriken genom att göra hinderbanor så hela huset tog minst en halvtimme att städa efteråt. Att även hinna ta hand om trädgården, hunden, hästen, handla, tvätta, laga (så klart) ekologisk mat och BAKA – herregud man måste ju fan baka om man ska vara en riktig mamma! Några få gånger under mina 9 år som mamma, har jag testat att baka tillsammans med mina barn. Jag har haft en fantasi om att det skulle vara så roligt och så himla härligt. För så gör väl riktiga mammor?! Man står där och fnissar lite att mjölpåsen råkade välta ut över hela golvet och så rycker man bara så där på axlarna och säger ”Det är iiiiiiiiingen fara, titta så det kan gå” och plötsligt blir det ett mjölkrig där alla springer runt och skrattar. Ja som i en rolig familjefilm.

Så i all vardagshets har jag några gånger försökt att vara sådär härligt pedagogisk och låta barnen vara med och baka. Men när socker och kladd kletas lite överallt i köket, på luckor, bänkar och golv känner jag varje gång att DÄR går min gräns. Istället för den där lugna och väna rösten som jag tänkt att jag bör ha, hör jag mig i panik istället säga ”NEEEEEEEEJ, OJ OJ OJ, JAHA, DET DÄR VAR JU INTE ALLS SÅ BRA” och springer fram för att hinna torka upp skiten innan det blir ännu värre, varpå jag ser barnens busiga leenden byts till en något skamsen min. Nä, inget jäkla bakande tillsammans med barnen, en sådan perfekt mamma är jag INTE. Stallet var min ventil, det var där jag bara fick vara, andas. När vi fick vårt tredje barn lärde jag mig att tiden inte räckte till för att vara så där perfekt, men ”good is enough”. Så idag är jag en mycket mer chill mamma, men min personlighet har fortfarande inte förändras.

När det kommer till mitt fotograferande kollas allt upp i minsta detalj och det kan ta låååååång tid, eftersom olika sidor ska kollas, produkter ska jämföras – både pris och kvalité, beslutet ska landa och magkänslan, som är min största kompass här i livet, ska vara med. Ibland kan jag bli så trött på mig själv och min man likaså, när jag sätter igång med alla mina nya projekt. Haha. Han vet hur mycket tid och energi jag lägger. I processen byggs hela min scen upp i huvudet och jag kan spela upp filmen på repeat för att korrigera och göra min scen ännu bättre tills magkänslan säger att den är perfekt. Då är det dags!

Just nu är jag mitt inne i att jämföra matbords- och lampfotsmarknaden. Haha. Inte lika spännande som inför mina fotojobb men väl så viktig, när det kommer till inredningen här hemma. Under senvåren jämförde jag olika tryckeri, papper, ramar, glas, ja you name it och kan jag nu stolt erbjuda produkter på riktig top notch-nivå. I’m in love! Två nya samarbeten är införda, ett annat tryckeri och med en ramverkstad. Whooooo. Jag är lika glad som ett barn på julafton. För slutprodukten är själva finalen och måste så klart vara lika perfekt som den där perfekta mamman.

 

Barnfotograf Stockholm, Åkersberga, Modefotografering Stockholm, Barnfotografering, Sagofotografering Barnfotograf Stockholm, Åkersberga, Modefotografering Stockholm, Barnfotografering, Sagofotografering


Tacksam för livet

I fredags hände något som är så fruktansvärt. En terrorist körde en kapad lastbil längs med en sträcka på Drottninggatan och dödade 4 människor, en hund samt skadade 9 st allvarligt. Det var tänkt att jag skulle in till stan just den dagen men ändrade mig i sista stund. Det var med extra värme och kärlek jag lade mina barn den kvällen. Jag fick en påminnelse om att vara tacksam för livet.

Jag tänker på de föräldrar som inte längre får möjligheten att pussa sina barn godnatt. Jag tänker på de barn som förlorat sin förälder eller någon annan familjemedlem, i ett hemskt hatsikt dåd. Personer de aldrig kommer kunna hålla om i sina armar igen eller skratta så där innerligt tillsammans med. Kvar står nu familjer, som inte får se sina kära bli gamla. Familjer som får leva med att det alltid kommer fattas dem någon. Mina tankar och kärlek går till er som var på plats, den där soliga fredagseftermiddagen strax före kl 15.

<3

 

 


Efterlängtade fredag

Snart tar de flesta helg, likaså min familj och det är oftast en av veckans mest efterlängtade dag. Jag däremot ska få äran att bistå kvinnor när de ska föda, hela helgen lång. Men fler av er kanske ska mysa i soffan med ett glas vin framför en bra TV-serie eller film?! Så nu undrar jag – är DU redo för helg? <3


Nytt år och nya projekt

Äntligen är jag igång igen efter lite ledighet. Såååå roligt med alla nya projekt! Listan är lång och jag syr för fullt för att hinna med. Just nu pärlar jag en ny outfit och det tar sin tid. 700 st är jag snart uppe i, en paljett eller pärla i taget. <3 Men fint och glittrigt blir det! Precis som det ska vara när man får klä ut sig till prinsessa för en dag.


Gott slut och Gott Nytt

Jag hoppas verkligen att alla ni, gamla som nya kunder, haft en helt underbar jul, att ni fått vila upp er och varit tillsammans med era nära och kära denna högtid. Jag önskar er ett Gott slut på året och att 2017 blir ert bästa år någonsin. Jag fortsätter att ha lite ledigt fram till och med 15 januari men kommer därefter vara tillgänglig för era fartfyllda och härliga bokningar. Stor kram på er!


En välbehövlig break

Då jag insupit massor av inspiration samt shopping i en av mina absoluta favoritstäder, New York, har jag inte haft min dator med mig så att jag kunnat uppdatera er. Så nu har jag inhandlat ännu fler nya tyger till fotoprojekt som är inbokade i höst. Längtar!

Barnfotograf Susanne Fjärdsäter Barnfotograf Susanne Fjärdsäter Barnfotograf Susanne Fjärdsäter


Härlig återhämtning

Efter en intensiv sommar på förlossningen ska det äntligen bli skönt med lite återhämtning även för mig och min familj. Jag har flera roliga fotogrejer är på gång till hösten och självklart kommer ni att få se resultatet. Längtar! Hoppas ni får en härlig vecka med vad ni nu än har för er. <3

Barnfotograf Susanne Fjärdsäter Barnfotograf Susanne Fjärdsäter


Mitt kontor

Jag arbetar helt klart bäst kvällstid när barnen har gått och lagt sig. Då är det lugnt och stilla och jag kan äntligen få lite mer ro. Det enda jag behöver är min iMac och lite bra musik som jag kan digga till. ? Det bästa med mitt kontor är det vackra ljuset i rummet och att hunden alltid ska ligga i knät.


Att gå in i en roll…

Juryn ropade upp mitt namn till andra uttagningen inför de duktiga blivande skådespelarna. ”Men herregud, jag som inte ens har läst in mig på ytterligare en pjäs! Vad ska jag göra nu?!” Jag ringde hem till mamma och grät. Jag grät av både stolthet och förtvivlan. Jag hade läst in min långa roll tillsammans med min lärare så fort jag inte var i skolan. Jag var driven och älskade att stå på scen och att gå in i alla olika roller. Det kvittade om jag spelade seriös, snäll, elak, barnslig, rolig – jag älskade mina roller på olika sätt.

En känslosam monolog skulle alltså spelas upp den dagen. Det var en stor jury och många duktiga blivande skådespelare som satt och bedömde min insats på scen. Jag var en nervös 18-åring som gick sista året på gymnasiet. Min teaterlärare hade sagt att jag bara behövde fokusera på den där långa monologen och inte bry mig om ytterligare någon pjäs. För på Teaterhögskolan går man i princip aldrig till andra uttagningen, speciellt inte när man är så ung som jag var eller när det är första gången man söker.

Jag hade spelat en hel del roller sedan jag började när jag var 10-år. Roller – både inom teater och musikaler. Så 18 år ung gick jag vidare till andra uttagningen när jag sökte jag in till Malmö Teaterhögskola. Med tårar i ögonen förklarade jag att jag inte läst in något ytterligare och hoppade av. Jag fick lova juryn att söka nästa år igen. Samma höst kom jag in på sjuksköterskeutbildningen i Lund, så några fler försök har det inte blivit. Men att våga improvisera och bjuda på mig själv finns i allt jag gör och har bland annat varit till hjälp i behandlingen av exempelvis stickradda eller traumatiserade barn som jag tagit hand om. Under denna fotografering busade jag så mycket att denna söta och envisa 2-åring vägrade sluta skratta.


Drömmen som barn…

I och med att internet totalt exploderade, öppnades en större värld, än vad jag tidigare upplevt i den lilla småländska orten jag växte upp i. För när jag var 9-10 år var min högsta dröm att bli veterinär och fotomodell. Hur jag skulle lösa den ekvationen hade jag inte riktigt tänkt ut. De stora fotomodellerna Claudia Schiffer, Naomi Campbell, Heidi Klum, Christy Turlington, Cindy Crawford, Linda Evangelista och Izabella Scorupco (med fler) fick stor plats i media i början av 90-talet och kontrakterades av de stora modehusen. Modeller har alltid funnits genom tiderna men just den här tiden blev ordet ”Supermodell” ett hett och trendigt begrepp.

Charmen med barn, är att de inte har några gränser eller ser begränsningar. Fotomodellen Kate Moss var en av mina förebilder, eftersom hon, likt jag, egentligen var för kort. Jag var dessutom i en svår ålder, en pre-tonåring som var för gammal för att platsa bland ”barn-bilderna” och för ung för att vara med bland tonårsbilderna. Mina odds var ärligt sagt inte de bästa. Men mamma fixade snabbt en tid hos en professionell fotograf i stan. Studion såg så där tråkig ut som jag tänkt mig. Ett mörkt tygstycke med två ljuskällor stod uppställda när vi kom dit och jag minns att rekvisitan var bristfällig. Jag fick posera i några olika ombyten samt hålla i ett vitt paraply innan fotograferingstiden var slut.

Min mamma lade en del pengar på att köpa ut de där bilderna. Bilder som jag då var så otroligt stolt över. Bilder som fortfarande finns i en låda, uppe på vinden. Det är några av mina minnen, som vittnar om en liten flickas dröm. Dock var det aldrig berömmelsen jag drömde om, snarare tvärtom. Jag ville aldrig att folk skulle få veta. Jag ville vara hemlig. Men den självkänsla jag fick, av att vara en del i att skapa något som jag själv tyckte var vackert, fanns redan då. Min dröm fortsatte faktiskt i flera år, även om jag inte livnärde mig på den. En flickdröm jag levde i fram tills jag blev gravid med vårt tredje barn.

Efter att jag fött mina tre barn står jag numera bakom kameran och fortsätter min dröm om att skapa minnen. En fotografering hos mig är långt ifrån en mörk studio och stelt poserande. Jag busar och leker fram känslor eftersom jag är ganska barnslig av mig själv. För målet är att föreviga er kärlek, er glädje och vackra ögonblick. Jag vill ge er minnen.

 

Barnfotograf Susanne Fjärdsäter Barnfotograf Susanne Fjärdsäter