Tänk om jag bara kunde sänka kraven något, nöja mig med det som är bra, good is enough liksom. Men nej. Ni som känner mig, vet vilken otrolig perfektionist och nörd jag är. När jag blev mamma skulle jag vara bäst på mammarollen, utifrån vad jag hade för egna värderingar. Att vara den bästa mamman innebar för mig att försaka mig själv och sätta barnen i första rummet. I varje stund. Jag ville vara hemma så länge ekonomin tillät (i drygt 3,5 år) och sprang runt på alla möjliga aktiviteter så att barnen minsann skulle få både mental och social stimulans.  Ut i skogen (för det är ju bra att pilla med kottar och stenar, som när jag var liten), packa in barnen i bilen för att åka på sångstund, till öppna förskolan 4 dagar i veckan, ha lunch hos mig för andra mammor och deras barn och försätta i min lekledarroll (inte bara för mina två småbarn utan även för alla andras barn), träna finmotorik med diverse pussel och pärlövningar, träna grovmotoriken genom att göra hinderbanor så hela huset tog minst en halvtimme att städa efteråt. Att även hinna ta hand om trädgården, hunden, hästen, handla, tvätta, laga (så klart) ekologisk mat och BAKA – herregud man måste ju fan baka om man ska vara en riktig mamma! Några få gånger under mina 9 år som mamma, har jag testat att baka tillsammans med mina barn. Jag har haft en fantasi om att det skulle vara så roligt och så himla härligt. För så gör väl riktiga mammor?! Man står där och fnissar lite att mjölpåsen råkade välta ut över hela golvet och så rycker man bara så där på axlarna och säger ”Det är iiiiiiiiingen fara, titta så det kan gå” och plötsligt blir det ett mjölkrig där alla springer runt och skrattar. Ja som i en rolig familjefilm.

Så i all vardagshets har jag några gånger försökt att vara sådär härligt pedagogisk och låta barnen vara med och baka. Men när socker och kladd kletas lite överallt i köket, på luckor, bänkar och golv känner jag varje gång att DÄR går min gräns. Istället för den där lugna och väna rösten som jag tänkt att jag bör ha, hör jag mig i panik istället säga ”NEEEEEEEEJ, OJ OJ OJ, JAHA, DET DÄR VAR JU INTE ALLS SÅ BRA” och springer fram för att hinna torka upp skiten innan det blir ännu värre, varpå jag ser barnens busiga leenden byts till en något skamsen min. Nä, inget jäkla bakande tillsammans med barnen, en sådan perfekt mamma är jag INTE. Stallet var min ventil, det var där jag bara fick vara, andas. När vi fick vårt tredje barn lärde jag mig att tiden inte räckte till för att vara så där perfekt, men ”good is enough”. Så idag är jag en mycket mer chill mamma, men min personlighet har fortfarande inte förändras.

När det kommer till mitt fotograferande kollas allt upp i minsta detalj och det kan ta låååååång tid, eftersom olika sidor ska kollas, produkter ska jämföras – både pris och kvalité, beslutet ska landa och magkänslan, som är min största kompass här i livet, ska vara med. Ibland kan jag bli så trött på mig själv och min man likaså, när jag sätter igång med alla mina nya projekt. Haha. Han vet hur mycket tid och energi jag lägger. I processen byggs hela min scen upp i huvudet och jag kan spela upp filmen på repeat för att korrigera och göra min scen ännu bättre tills magkänslan säger att den är perfekt. Då är det dags!

Just nu är jag mitt inne i att jämföra matbords- och lampfotsmarknaden. Haha. Inte lika spännande som inför mina fotojobb men väl så viktig, när det kommer till inredningen här hemma. Under senvåren jämförde jag olika tryckeri, papper, ramar, glas, ja you name it och kan jag nu stolt erbjuda produkter på riktig top notch-nivå. I’m in love! Två nya samarbeten är införda, ett annat tryckeri och med en ramverkstad. Whooooo. Jag är lika glad som ett barn på julafton. För slutprodukten är själva finalen och måste så klart vara lika perfekt som den där perfekta mamman.