Juryn ropade upp mitt namn till andra uttagningen inför de duktiga blivande skådespelarna. ”Men herregud, jag som inte ens har läst in mig på ytterligare en pjäs! Vad ska jag göra nu?!” Jag ringde hem till mamma och grät. Jag grät av både stolthet och förtvivlan. Jag hade läst in min långa roll tillsammans med min lärare så fort jag inte var i skolan. Jag var driven och älskade att stå på scen och att gå in i alla olika roller. Det kvittade om jag spelade seriös, snäll, elak, barnslig, rolig – jag älskade mina roller på olika sätt.

En känslosam monolog skulle alltså spelas upp den dagen. Det var en stor jury och många duktiga blivande skådespelare som satt och bedömde min insats på scen. Jag var en nervös 18-åring som gick sista året på gymnasiet. Min teaterlärare hade sagt att jag bara behövde fokusera på den där långa monologen och inte bry mig om ytterligare någon pjäs. För på Teaterhögskolan går man i princip aldrig till andra uttagningen, speciellt inte när man är så ung som jag var eller när det är första gången man söker.

Jag hade spelat en hel del roller sedan jag började när jag var 10-år. Roller – både inom teater och musikaler. Så 18 år ung gick jag vidare till andra uttagningen när jag sökte jag in till Malmö Teaterhögskola. Med tårar i ögonen förklarade jag att jag inte läst in något ytterligare och hoppade av. Jag fick lova juryn att söka nästa år igen. Samma höst kom jag in på sjuksköterskeutbildningen i Lund, så några fler försök har det inte blivit. Men att våga improvisera och bjuda på mig själv finns i allt jag gör och har bland annat varit till hjälp i behandlingen av exempelvis stickradda eller traumatiserade barn som jag tagit hand om. Under denna fotografering busade jag så mycket att denna söta och envisa 2-åring vägrade sluta skratta.